Reflektion Lovisa

Reflektion

När vi inledde arbetet med storyline hade jag uppfattningen om att det är invecklat och problematiskt att arbeta på det sätt tillsammans med barn. Den främsta orsak enlig mig till att jag var skeptisk var att detta var något helt nytt för mig. Jag tror även det är lättare att arbeta när det är ”riktiga” barn som är med och påverkar och uttrycker sina tankar och reflektioner, inte fiktionära barn som vi skriver nu, där vi sitter och gissar hur barnen hade reagerat på det som vi har planerat. Men allt eftersom och ju längre arbetet pågick insåg jag hur fritt det är och hur man på ett enkelt vis man kan (ska) inkluderade barnen inom arbetet.  Att planeringen och att alla byggstenar är en väsentlig del för att ge barnen rätt förutsättningar inom storyline får man förståelse för under arbetets gång. Ett mål ur läroplanen (2016) som stärker detta genom att poängtera att förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förmåga att uttrycka sina tankar, åsikter och därmed få möjlighet att påverka sin situation. Jag har inte sett ett temaarbete som styrs beroende på barnens tankar och reflektioner som storyline faktiskt gör, vilket jag anser är något positivt och något som jag hoppas kunna använda mig av när jag kommer ut i arbetslivet. Men det är även viktigt att alla i arbetslaget förstår upplägget, att det är barnen som styr. Det är dock nyckelfrågorna som skapar aktiviteter och lärandet i arbetet för barnen. Utifrån vad barnen uttrycker och reflekterar över är det upp till pedagogerna att ta till vara på barnens tankar för att använda det i planeringen för vad som sker härnäst.

Att barnen får testa på konkreta situationer anser jag är något som är en självklarhet som gynnar dem i deras lärandeutveckling genom hela skoltiden. Detta stärks även av Ideland (2016) där hon poängterar att det är en självklar norm för den svenska förskolan att barnen får möjlighet att lära i reella situationer. Jag anser att storylinearbetet är en gynnsam väg att gå för att barnen ska få testa på olika aktiviteter för vad som intresserar dem. Detta stärks ytterligare av Pramling Samuelsson (2008) som tar upp att barn lär sig bäst i leken. Jag tror att barnen har lättare att se syftet och få en djupare förståelse för vad som är meningen med just den aktiviteten. Trots att Kragh- Müller (2012) poängtera att förskolebarn leker för att leka och inte för att lära så anser jag att det ändå blir mer meningsfullt för dem om man använder sig av deras reflektioner och tankar när man skapar en aktivitet, vilket storyline arbetet utgår ifrån.

  

Referenslista

Ideland, M., (2016) Den KRAV-märkta människan. Lund: Celanders förlag.

Kragh- Müller, G., (2012). Fri lek och lärande. I Kragh- Müller. G. & Ørsted-Andersen, F. &

Veje-Hvitved, L. (red.), Goda lärmiljöer för barn. s.18–39.

Lund: Studentlitteratur AB.

Pramling Samuelsson I., (2008). Konsten att lära barn estetik: en utvecklingspedagogisk studie av barns kunnande inom musik, poesi och dans. Stockholm: Norstedts akademiska förlag

Skolverket (2016). Läroplan för förskola. Lpfö 98-reviderad 2016.

Erlanders Sverige AB.